När vi kämpade som hårdast med att ta ner de gamla tapeterna.
När händerna var full av blåsor efter de tänger vi kämpade med. För det var så vi tog ner de gamla tapeterna. Genom att kämpa oss genom spikdragning. För de satte upp papperstapeter just genom att spika upp dem. Och de ville dessutom uppdatera väggarna så det var inte enbart ett lager.
Jag vet faktiskt inte hur många spikar vi har dragit genom säsongerna. Men nu när vi skulle ta itu med de 3 senaste smårummen så fann vi några enstaka spikar som vi missat. För självklart finns det de som vi ”ignorerat” eller helt enkelt bara bommat.
När vi jobbat med timmerväggarna så dök det självklart upp lite ”klotter”. Det finns fina signaturer, men även en liten dikt på timmerväggen i rum 1, rummet bakom Jennys kök.
Men något vi aldrig sett ett klotter på dörrarna.
Men här satt Sixten i rum 7 och tänkte att det vore lite spännande att skriva sitt namn på dörren.
Då tänker jag att handstil är ett vackert konstverk och det är synd att det hamnar längre och längre ner på prioriteringslistan när det gäller undervisning. Inte för att jag säger att man måste skriva vackert, utan att det är ett hantverk som de använde dagligen tidigare och vi använder pennan mer och mer sällan.
Ja nu vill jag inte förorda att klottra på dörrar. Bara konstaterar att även Sixten hade vacker handstil. En sådan handstil som jag aldrig kommer att ha. Och klottrar gör jag mest på datorn… Det blir en eller annan text nedskriven…
/ Anna
