Vilken händelserik midsommar det blev! Ja inte i stugorna, för där fanns besökare men inga renoveringar blev gjorda förstås. Alla ungdomarna var återvändare hit till oss. Vi njöt och se, där passade vi på att förlova oss! Efter 10 år (11:te sommaren på Ribbfors) tänkte vi att det skulle vara något fint att minnas. <3 På ringarna, som ska införskaffas, kommer det stå midsom.-21 i stället för ett datum. Vi firar förlovningen på kommande midsomrar oavsett datum. Glädjen var på topp och vi njöt av god mat och dryck, trevligt sällskap och livet lekte på bästa sätt!
Sen kom midsommardagen och vår Gordonsetter Lovis (2 år) mötte en huggorm. För ni ska veta att det är ganska många huggormar på Ribbfors även detta år. Efter veterinärsamtal så begav vi oss i all hast mot Luleå djursjukhus. Det var dryga 12 mil dit. En hund i chock i baksätet med huvudet i knät.
När vi väl var framme kunde bara Roger gå in med henne i famnen. Jag var tvungen att vänta utanför. Det såg inte alls bra ut. Uttorkad, hög puls och i behov av dropp. Detta för att kunna tillföra serum. Serum för att eventuellt kunna rädda henne…
Roger kom ut… utan henne… utan vårt svarta yrväder… för hon var tvungen att stanna kvar under natten…med ständig övervakning. Då kom tårarna…
Vi åkte hem i sakta mak. Väntade på besked om hur hon skulle motta serumet. De lovade höra av sig oavsett hur hon reagerade…
Vi hann komma till stugan. Två chockade hundägare. Var det sista gången vi mötte henne? Var det sista gången?
Men efter 3 timmar efter vi lämnat henne så kom samtalet som lättade vår största ångest. Hon svarade bra på behandlingen av serumet. Glädjetårar, lättade hjärtan hos hela familjen. Tanken och frågan om vad som skulle ha hänt om inte Johannes hade sett henne halta lätt. För då hade vi kanske varit för sent ute.
På söndagen fick vi äntligen träffa henne. Tusen kramar och tusen pussar räckte knappt till!
Nu går vi runt på Ribbfors med en större försiktighet. Frågan om ormskrämmare har ställts. För vad jag förstår så finns det något som gör att ormarna helst undviker stället. Kanske det är något att införskaffa. Soldrivna?
Det är bra att kunna finnas här i stugan (som nu är hemma) och hjälpa Roger med hundpromenader på rasterna, för det är nu sista arbetsveckan för oss båda. På måndag startar semestern! Men innan dess ska det hinnas att spikas pärlspont på kvällarna! Roger ska nämligen få hjälp av sin yngre son Filip, vilket jag är otroligt tacksam över.
Snart semester…
/ Anna
